Sorry bröder. Blir lite konstig ibland vaaa! Sitter här och stirrar på mina tabletter mot panikångest, jag vill inte ta dem. Jag vill tro på att jag klarar mig själv, att jag kan kontrollera mig själv utan hjälp av massa skit. Så, nu tänker jag vara lugn, kolla på l word, dricka te och vara lugn. Önska mig lycka till.

Jag har ganska många ärr i min själ, om jag ens har en själ kvar, eller om den är söndersliten. Jag försöker vara normal och jag är för det mesta väldigt normal, typ, men ibland sprängs jag. Jag lider av panikångest. När jag får panikångest är jag inte mig själv, jag blir allmänt galen. Jag hatar det, jag vill att det ska försvinna, och det gör det, mer och mer för varje dag som går. Förut fick jag det flera gånger i veckan och nu ganska en gång i månaden, MAX. Jag ska bli av med det här. Utan tabletter, utan folk som tror att de kan shit om sånt här. Det är min hjärna, mitt liv, min uppgift att bearbeta saker jag varit med om. Jag önskar bara att jag inte skrämde bort folk som jag gör. Jag önskar att jag kunde vara problemfri och att folk skulle orka med mig, men så är inte fallet, får de veta att du lider av panikångest så springer dem. Och vems fel är det, jo de som gjorde dig illa en gång i tiden. De har gjort dig illa för livet, ingen kommer någonsin vilja ha dig, orka med dig eller älska dig, tack vare dom. Ibland önskar jag att jag trodde på hämnd och skulle klara av att göra minst lika fruktansvärda saker som folk gjort mot mig, mot dem som gjorde det mot mig. Bara för att de skulle få smaka på sin egen medicin. Men inte ens dem förtjänar det, inte ens dem...