Jag skulle kunna tänka mig att ha ett förhållande. Men ni vet hur jag är. Jag litar inte på någon, aldrig. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna lita på någon fullt ut. Och jag tycker inte att andra förtjänar att leva med mig, alltså, de förtjänar bättre! Varför inte fästa sig med någon som inte är helt jävla rubbad i huvudet istället med någon som är det? Har man valet så borde det inte vara så svårt. Känner väl lite att jag inte är värd alla komplikationer. Jag kan leva ensam resten av livet sålänge jag har en karriär och pengar. Så slipper folk stå ut med mig! Jag är helt jävla rubbad, helt förstörd som person, tack vare saker som hänt. Så jag kommer inte folk nära. DOCK tror jag att jag väcker upp och märker att jag kan kontrollera mig själv. Exempel, jag har knappt panikattcker eller ångestattacker längre! Vad fan vill jag säga egentligen? Typ att; jag är som jag är av en anledning och jag vet om det. Men kanske, kanske, är jag redo för ett förhållande. Med rätt person. Som inte påminner mig om dåliga saker, som inte är ett dugg som mig.

Äsch, jag vet inte haha. Pratar jag i nattmössan nu? Vet inte vad jag pratar om. Jag är inte en sån som leker med folk, det är vad jag försöker bevisa för mig själv. Jag vill vara ärlig. Jag vill aldrig ljuga. Godnatt.