Ibland måste man hoppa lite fel, ta några felsteg, försöka leva på ett annat vis för att inse hur bra man redan har det. Jag tror att jag inte är kapabel till att känna känslor, hur mycket jag än önskar att jag kunde och övertalar mig själv om att jag kan, så tror jag inte att jag kan. Jag önskar att jag kunde, men jag är rätt död inombords. Jag är som grönland där inne liksom, haha. Eller typ om det är 30 dagar i månaden, så är jag iskall 27 av de dagarna, minst. Ibland fuckar jag ur och lackar för allt och inget och blir helt galen, som förra helgen, sen fryser jag igen. Nu är jag på nerkylning och jag känner mig levande igen. Vem fan sa att man var tvungen att känna något undrar jag? Jag ska alltid ha som jag vill, det är min sämsta och bästa egenskap, jag ska även alltid ha allt som jag inte kan få, och så ska jag även ha kvar allt som jag kan få, jag ska helt enkelt ha allt och får jag inte det, så går jag sönder. Nej, jag är inte bortskämd, det är inte där det grundar sig mina vänner. Men tro vad ni vill. Jag ska i alla fall sluta prata nu haha. Förvirrade?