lillebror är på akuten på karolinska. Jag väntar på att springa till bussen och åka dit. Medans oroar sig mamma och pappa ända från thailand, de vill åka hem tidigare och farmor och farfar är påväg hem till oss. Jag känner mig bortglömd och misstrodd. Jag kan ta hand om min lillebror själv, bättre själv. Jag är inte så oansvarig som jag verkar. Jag är oansvarig för att jag kan. Men är min lillebror sjuk så tar jag hand om honom, de tror att jag har ett behov av att gå ut varje helg, de har fel. Jag är less på att bli misstrodd. Jag är 20 år gammal, jag kan ta hand om en sjuk 16åring själv. För fan.