Jag vill bara ta mitt pick och pack och fly. Slänga in handuken och fly. Hur mycket kan en människa ta? Hur orättvist kan livet vara? Hur stressad kan man vara innan man går in i väggen på riktigt? När ska någon se? När ska någon bry sig? Alla förstår, alla vet, alla ser på, ingen bryr sig. Man kan ha hur många vänner som helst, utan att ha någon som bryr sig. Man kan ha hur stor familj som helst, utan att någon bryr sig. Jag har aldrig lyckats göra en enda bra sak i hela mitt liv, aldrig, inte en enda. Vad som än händer med världen så är det mitt fel. Min tanke har alltid varit "Allt dåligt du är med om nu, får du tillbaka för sen". Som att livet är lite rättvist, att man inte bara kan vara med om onda saker. Men jag börjar tvivla på mitt egna lilla motto. Finns det ens något positivt i livet att hämta för mig? Jag tror inte det. Allt är fruktansvärt hopplöst.