Jag vill inte lära känna nya människor. Jag kan lära känna människor ytligt, men jag vill inte ha folk nära mig. Jag vill inte att folk ska lära känna mig, det blir så komplicerat. Folk vill veta allt för att lära känna en som bäst, man behöver nog veta allt om en person för att lära känna den som bäst. Eller i alla fall för att förstå sig på personen. Ha överseende med vissa saker och verkligen kunna vara vänner på riktigt. Om man nu känner för att vara det. Men jag släpper inte in folk, inte nära. Och jag tror att jag vet varför. Jag har bara trott att det är en tillfällighet att jag sällan har vänner en längre period. Men jag vill inte göra folk besvikna. Jag kommer inte att vara den du tror att jag är när du lär känna mig. Och så fort du lär känna mig så begär jag så mycket mer, jag antar att du ska ha överseende med det mesta och att du ska förstå mig, låta mig vara som jag är. Jag har en sida som jag inte vill att folk ska se (dum som jag är skriver jag ändå om den i bloggen? Aja, dubbelmoral, antar jag.) och det är en sida av en trasig Mathilda. Inte den du lärt känna. Men jag träffar sällan trasiga Mathilda, men när jag gör det så tar det på mig. Jag vill inte att någon annan än jag själv ska träffa trasiga Mathilda. Hon är pinsam, hon är en del av mig som jag gömmer, som jag inte vill veta av. Den delen av mig själv jag hoppas på ska försvinna. Ni som läser min blogg vet att jag inte är helt okej, att jag har mina perioder där jag bara vill gå under jorden. Jag är värre än vad någon av er någonsin kan tänka er. Men jag visar sällan den typen av känslor. De kommer bara ibland. Jag är glad att jag i alla fall kan kontrollera dem delvis... Vad ville jag egentligen få sagt? Att det är lika bra att inte lära känna mig, du blir bara besviken.