Sitter med luvan på och en klump i halsen. Ibland kommer allting tillbaka som en jävla käftsmäll. Jag kan leva ett normalt liv i perioder, i tron om att jag faktiskt är normal, att jag har ett normalt liv. Tills jag vaknar och inser att jag är inte normal, inte alls. Jag är inte lycklig, jag är inte glad. Inte ändå ner i själen. Min själ är trasig, bruten och förstörd och den kommer aldrig att bli hel. Det gör mig så fruktansvärt jävla arg. Varför finns det människor som vill förstöra andras liv, varför får de leva? Livet är orättvist. Det enda jag lärt mig och tagit till mig av i livet är; lita inte på någon, kärlek är en lögn och livet är inte rättvist. Lev för dig själv, människor går inte att lita på, hur mycket de än borde älska dig och påstår att de älskar dig. Lev för dig själv, för det är ditt liv. Berätta inte dina hemligheter för någon, de kommer hugga dig i ryggen med dina hemligheter som vapen förr eller senare. Jag är bara... Helt jävla tom och ändå så fruktansvärt full av tankar. Jag vet inte... Jag vet inte. Jag är arg. Jag kan ta att saker och ting har hänt, att jag varit med om saker, att jag haft otur, att jag haft ett tufft jävla liv, för jag kan ta det. Det har gjort mig till den jag är, och jag kan leva med det, jag lär mig att leva med det. Men vissa kan inte det. Vissa saker borde inte få hända. Vissa saker borde inte finnas i folks hjärnor, folk borde inte kunna hitta på så fruktansvärda saker att göra andra människor. Det är sjukt, sjukt. Jag vill bara... Jag vill bara vara normal, utan allt jävla mörker. Jag kommer aldrig att bli hel eller normal, för jag är skadad för livet. Tack vare er. Och bryr ni er? Bryr någon sig? Nej. Jag är bara... Arg, antar jag.