Åh, så många känslor. Den tiden i månaden för många känslor, om vi säger så. Det är väl typ en gång i månaden som ni får ett äkta inlägg med massa prat om mig själv, egoistisk som jag är. Men ni verkar gilla det. Jag vet dock inte om ni gillar ideén om att jag faktiskt har känslor och mår dåligt ibland eller om ni lider med mig och kanske känner liknande som mig. Vem vet, skratta åt mig om ni vill, gråt med mig om ni vill. Folk här i bloggen säger att jag klagar mycket. Men tro mig, jag klagar inte, jag klagar aldrig. För jag pratar aldrig, jag kan bara skriva om saker, jag är inte kapabel till att säga högt vad jag känner, eller säga det direkt till en annan människa. Bloggen känns på något sätt så privat, det känns ju som att jag pratar med mig själv. Fast jag egentligen pratar till tusentals människor som inte ens känner mig. Vissa som gottar sig i att jag mår dåligt, och mår bra av det själva. Det är i och för sig bara tragiskt... Jag vet inte, jag tror att jag vill säga att alla kan må dåligt, för att folk inte ska känna sig ensamma. För även om man är helt själv, så är man inte ensam. Jag vet att jag tjatar om det, men det viktigaste av allt är att du har dig själv, du måste tro på dig själv, du kan inte svika dig själv. Man kan ha hur många vänner som helst, men ändå känna sig ensamast i världen. För saken är den, att ingenting är äkta, allting är fejk, allt är spel och ytlighet, allt. Folk undrar vad min tatuering egentligen betyder och om den bara är en egoistisk symbol, de undrar om mina vänner tar illa upp för att jag inte tycker att jag behöver dem. (Det är vad de tror alltså). Men det handlar ju inte om det. Varför förstår inte folk. Jag kommer alltid att vara ensam, hur många jag än har runt mig. För hur bra vän jag är med någon, så kommer jag aldrig att lita på någon, någonsin, inte igen. Jag tycker inte att man kan klandra mig för det, det är inte mitt fel att jag inte kan lita på folk. Det är så många faktorer som lett till att det blivit så. Och att jag faktiskt inte ens vill lita på folk. Vad tjänar jag på det? Ingenting. Ibland dör jag inombords, ibland vill jag skrika ut allt som hänt, jag vill gråta och jag vill att någon håller om mig och pillar mig i håret och bara är där. Men om jag bara får skriva av mig lite, skrika i min kudde och äta choklad, så är jag okej sen, för tillfället, alltså. Om man berättar för folk om något man varit med om, då kommer man bli påmind om det oftare, den du berättar det för kommer att se dig som ett offer och kommer att titta med "åh stackars dig" blickar när ni hamnar i situationer när du skulle kunna känna dig illa till mods. Om man inte berättar, då kan man välja själv när man vill bli påmind och inte. Då får man inga blickar och man slipper känna sig som ett offer. Iofs så har min lilla metod eller vad man nu vill kalla det för lett till att jag har extremt dåligt minne. Jag har förträngt så mycket i mitt liv, som jag helt enkelt inte vill veta av, så att jag faktiskt glömmer bort det, jag har en liten lucka där alla dåliga saker händer. Men om en sak tittar fram, då kommer allt och då bryter jag ihop. Det är då jag sitter och skriver de här inläggen i bloggen, som jag oftast tar bort om de är för avslöjande. Klart att man känner att man vill berätta vissa saker för folk ibland, ibland måste man veta saker om en person för att ens kunna förstå sig på den. Men, då tänker jag bara om, i tio sekunder extra. Vill jag vara ett offer eller inte? Jag vill inte vara ett offer, för jag är inget offer. Jag är jag, bara jag. Och, så länge jag har mig själv, som tror på mig själv, så har jag allt jag behöver för att klara mig. Min tatuering betyder allt för mig, den står för allt jag varit med om, gott som ont. Den står för vem jag är, min starkaste sida och min svagaste.