Det fanns en dag när du kämpade. När inte kärlek var att vara besviken och arg. När inte kärlek var manipulativ. När du inte tog upp mina brister, när du inte behövde berätta alla fel jag gör för att förklara dina egna. Det fanns en dag när jag ryckte på axlarna och sket fullständigt i vad alla andra sa om dig, när det enda som betydde något var att prata med dig. Det fanns en dag när vi pratade oss genom nätterna, vi var uppe till åtta på morgonen vissa kvällar och bara pratade. Det fanns en tid när du kunde få mig att skratta så jag trillade omkull och tappade andan. Det fanns en dag då allt var lätt. Det är inte den dagen längre. Du kämpar inte, du är inte närvarande. Du lyfter inte ett finger och sedan skyller du allt på mig, du lägger en så stor tyngd på mina axlar så det finns inte. Du säger samma saker som förut, att jag betyder allt och det enda du vill är att se mig lycklig, oavsett vad det innebär. Men det är bara ord. Mitt hjärta är i 1460 bitar älskade du. Jag vet inte vad jag ska tro och inte tro. Jag är rädd och oförberedd, jag är rädd för framtiden och ett liv utan dig.

Tolka mig inte fel. Du är det bästa som har hänt mig, du är min enda vän, min bästa vän. Du är den enda som vet allt, den enda som vet vem jag är och varför jag är jag. Du är den enda som känner mig utifrån och in. Du är den enda som fått höra mina riktiga tankar, min sårbarhet, mitt spöke. Jag älskar dig.