Jag känner mig konstig. Jag känner mig ny, typ. Jag känner mig gammal, jag känner mig som ett litet barn. Jag är ett litet barn, i hjärnan, men där är jag ändå en 40åring, samtidigt som jag är den 19åringen som jag är. Jag är alla åldrar, det är nog sant som man säger, åldern är bara en siffra... För man kan inte döma någon över åldern, egentligen. Eller hur? Jag borde sluta tänka helt enkelt.

Nu ska jag gå och lägga mig. Jag gick en lång promenad idag, två timmar fast då hann jag sola också, i 25 minuter. Så en och en halv timme. Helvete vad skönt det är. Att promenera den här årstiden är bland det bästa jag vet. Det är som terapi. Godnatt alla troll.