Nej, nu måste jag få prata lite med er här. Ni säger att jag verkar förvirrad, att det verkar tuff men ändå ta åt mig av vad folk säger och tycker om mig. Nu ska jag försöka förklara mig. Vi får se hur det går.

Jag har varit med om mycket i mitt liv, det har hänt mycket omkring mig. Jag har fått många ärr i själen av alla dessa saker, jag är förstörd som person. Jag kommer aldrig i hela mitt liv att lita på någon, jag kommer aldrig ha förmågan att känna mig trygg. Jag kommer aldrig kunna vara lugn med någon jag älskar som älskar mig tillbaka. Det jag lärt mig genom mitt 19 åriga liv är just att du inte kan lita på någon. Även om de så är av ditt eget kött och blod. Ingen kommer att finnas där förevigt. Folk är äckliga, både de du känner och de du inte känner. Att knyta an med människor är inte min grej. Jag gillar inte att lära känna människor, jag har tappat min sociala förmåga. Från att ha varit en uppmärksamhetssjuk glad tjej som kunde prata med allt och alla till att vara den jag är idag. Tyst, om inte du pratar med mig pratar inte jag med dig. Jag ser ingen idé att prata med folk. "Vart vill jag komma med det här kallpratet egentligen?" tänker jag ofta. Jag tror jag tappade bort mig nu... Ja, jag har ett bagage som jag bär på mina axlar konstant, men, som jag har lärt mig att lägga undan. Lärt mig att lägga på hyllan, man så fort jag blir ledsen så trillar hela bagaget ner i knät och minnena strömmar in i mitt huvud igen. Jag vill inte avslöja hela mitt liv, därför väljer jag att skriva i koder som jag kan tolka. Det handlar inte om att jag tar åt mig av vad folk kallar mig eller tycker om mig. Det gör jag inte, visst är det aldrig kul att vara hatad eller ogillad, men det är ingen som når mig på djupet. Det som påverkat mig än saker som är väldigt mörka och tragiska, saker inte alla förstår. Saker som många av er inte kan relatera till. Vad vill jag få sagt? Jo, att mina små mörka inlägg här i bloggen, där jag visar mina känslor. Visar att jag är svag, de är inte ytliga saker. Det är mörka saker som ligger längst in i min själ. De har ingenting med skitsnack och vänner att göra. Det är mer än så, så mycket mer. En gång funderade jag på att berätta en sak, men jag tror att det är bäst att jag håller det för mig själv. Det är ingenting som folk behöver veta.

Jag är för det mesta stark, jag kan erkänna det själv nu. Förut gjorde jag inte det, jag såg inte det. Alla hanterar saker på olika vis, jag har valt mitt vis. Lägg allt på hyllan tills det kommer till dig. Det gör mig dock ganska falsk, det har gett mig förmågan att vara väldigt falsk. Att själv inte veta när jag är glad eller ledsen, eftersom att jag ofta känner många känslor på en och samma gång. Jag är en komplicerad människa. Men jag hoppas att jag kan visa för er att vad man än varit med om, så bör man stå på sig själv, skaka av sig allt och göra det bästa man kan.