Jag råkade precis ta sönder min kamera, som jag fick i mitten av maj i födelsedagspresent av mina föräldrar. Jag bearbetar detta genom att lägga mig på golvet, ta fram en handduk, skriker i den, äter choklad. Katten kommer i alla fall och tröstar mig när jag är ledsen. Jag blir så arg. Det värsta jag vet är att göra mina föräldrar besvikna. En kamera är ersättningsbar, men att de känner "hon är fan helt jävla hopplös" är en känsla jag vill bespara dem. Jag hatar det här, hatar hatar hatar hatar hatar. Helvete, jag är riktigt jävla värdelös.