Älskade morfar. Idag var det fyra år sedan jag förlorade dig, sedan du tog dina sista andetag och lämnade oss. Idag är mina tankar tillägnade dig, jag tänker på dig. Du hade inte velat att jag skulle deppa ihop och gråta hela dagen, så det kommer jag inte heller att göra. Jag kommer att ha dig i mina tankar, mer än vanligt. Det känns kontigt att det var fyra år sedan. Att du inte funnits med oss på så länge, men jag har accepterat. För det är det man måste göra, man kan inte leva föralltid men du hade kunnat få fler år, det var orättvist. Men att gråta och jämra sig kommer inte att hjälpa, du kommer inte att komma tillbaka. Hur ont det än gör. Om du kan, morfar, kan du läsa brevet jag la på din kista på din begravning? Jag hoppas att du läst det, att du vet och känner vad jag känner. Att du vet hur mycket du betydde och hur mycket jag saknar dig. Du var den absolut bästa morfaren man kan ha, det måste du veta. Jag kommer att älska dig föralltid. Sov gott.