Ibland tröttnar man. Tröttnar på allt det bra, det man vet bara är på ytan. Man önskar av hela sin själ att det ska vara på riktigt den här gången, en gång. Man drömmer sig bort på små moln, man har äntligen hittat rätt. Det här är inte fejk, det här tvättas inte bort så fort det händer något dåligt. Men man har alltid så fel. Minsta lilla och det blir åska och regn, de små molnen är inte snälla och stöttande längre, de är arga och oförstående. Hur kan man leva med detta, när detta händer om och om igen? Hur kan man gå på den patetiska önskan man har om att vara lycklig hela tiden? Man lurar sig själv och slutar alltid upp i olycka. Man behöver den äkta känslan för att leva vidare i livet. Hur ska jag någonsin kunna lita på något eller någon med den här vanan? När jag är van att bli lämnad och hatad så fort något är det minsta fel. När jag inte har någon som tar mitt ord för vad det är. När jag än van vid att folk skjuter bort mina ord, de betyder ingenting. De är ingenting, de är luft. Även om jag är ärlig är det ingen som litar på mig. Varför står jag ut med det? För min patetiska önskan att det ska ändras, att ni ska lita på mig. Att ni ska ta mig för den jag är och inte för den jag var. Jag är sårad, in i själen. Jag är inte sårad för tillfället, just nu, jag är sårad föralltid. Det sätter sina spår, ni märker inget, det är jag som får leva med det. Jag är en besvikelse, vad jag än gör och jag vet det. Hur mycket jag än kämpar är jag aldrig bra nog för er. Ni kommer aldrig att ta mig för den jag är. Ni kommer aldrig se hur mycket jag utvecklats, hur bra jag blivit. Ni kommer aldrig lita på mig, aldrig ta mitt ord. De små molnen kommer aldrig vara fridfulla, de kommer förvandlas till åska och regn för minsta lilla. Ni gör mig illa utan att blinka, om ni bara visste vad det gör med mig. Om ni bara visste... Jag lever i en fasad, på ytan, men kommer något och skrapar bort den vackra ytan är det svart där under... Allt är så svart. Där är mitt inre.