Jag sitter och tittar på bilden på mig och Anton. Jag kan inte sluta titta. Jag är glad att jag lärde känna honom och han var en underbar människa, den snällaste man kan tänka sig. Älskade att sitta och prata med honom om allt och inget. Jag hade velat ha mer minnen med honom, synd att jag inte fick det. Men man ska vara glad för det man får. Jag hoppas verkligen att himlen finns på riktigt och att han lever som en gud.