Visste ni att jag får panik när folk är för nära mig? Att jag skriker hysteriskt om lillebror råkar nudda mig med sin tå i soffan? Att jag hatar att ha folk hemma hos mig? Att jag tappat all tro på att människor kan vilja mig något gott? Jag skyddar mig själv, så gott jag kan. Kanske till överstyr, jag vet inte. Jag hatar att komma folk nära, jag får panik och flyr. När folk vet för mycket om mig sticker jag. Jag vill inte att folk ska veta allt om mig. Hum, dumt att blogga då kanske.. Nej, men jag kom bara att tänka på det. Jag är ganska glad att jag har distansförhållande. Funderar på om jag ens klarar av mer än så? Snart kommer jag behöva göra det, när mitt hjärta kommer hem. Men då kanske det går, jag menar då har jag känt honom i fyra år. Då kanske jag låter honom komma nära? Men jag stör mig så lätt på folk, jag blir arg och frustrerad. Har jag alltid varit så? Jag vet inte, jag har så dåligt minne. Jag vet inte vem jag var för ett år sedan, ännu mindre två år sedan. Jag vet inte.. Nu vet ni det!

Jag anser att man måste kunna stå på sina egna ben. Förlitar du dig för mycket på andra, hur ska du då klara dig ensem, när de inte finns där längre? Förlitar du dig hos andra skapar du dina egna rykten. Vet folk mycket om dig, eller tror att de vet mycket så tappar de respekten för dig. Vem du än pratar med, berättar saker, den kommer att berätta det för någon, och den till en annan. Det är en ond cirkel. Det man berättar för någon, får man alltid tillbaka, som kniven i ryggen. Det är mitt motto, det är det jag lever efter. Det är inte många som förstår. Men för mig är det självklart. Man kan inte lita på någon, ingen alls. Och varför skulle man? Vad tjänar man på det? Jag skulle vilja leva mitt liv utan känslor och problem, jag ska lära upp mig själv att inte visa känslor, bara den mängd som behövs i olika tillfällen, jobb, skola, umgänge... Tycker ni att jag är galen?