Jag hatar att ni bara ser mig när ni behöver. Jag hatar att ni tar mig sist av allt. Jag hatar att ni inte förstår. Jag hatar att ni inte kan förstå att jag har känslor även om jag inte visar dem. Även om jag berättar för er så glömmer ni så snabbt och gör samma misstag igen. Jag känner mig som Askungen, den fula ankungen.. Jag är inte med, jag är på sidan om. Det gör så ont, men det gör ännu ondare när ni inte förstår. Det gör ont att jag vet att allting bara är falskt, ingenting är på riktigt. Era ömma ord när ni försöker bry er, de är bara tomma ord, tomma ord utan känslor. Vad är det för fel? Varför kan ni inte förstå, jag är också med. Jag vill vara med samtidigt som jag inte vill, jag vill att ni ska behandla mig som en av er, inte som någon obetydlig. Men det är precis det jag är, obetydlig, för er. Det gör ont.