Idag har jag haft en väldigt lärorik dag i skolan, dock inte på någon av kurserna jag gick på. Det hände någonting som fått mitt hjärna på spinn, det känns som att jag fått en uppenbarelse och jag känner mig som en ny människa. Jag tänker i andra banor, många andra livsalternativ öppnade sig plötsligt. Jag funderar på hur man ska leva. Hur gör man egentligen med livet?

Mitt motto har alltid varit att ta sig själv i första hand och göra vad som krävs för att man ska ta sig dit man vill. Det är det självklart fortfarande. Men jag är så kluven i många frågeställningar. Som det här med att öppna sig till folk. Jag anser att visar man känslor så visar man svaghet, visar man inga känslor får man respekt och avund. Men jag har aldrig tänkt på att man kanske borde visa känslor, för sina nära och kära. Dock har jag sjukt svårt med tillit och tror att alla går bakom min rygg (som iprincip alla gjort på mig hela mitt liv). Därav pratar jag inte med folk, detta gör att jag kan bli aningen jobbig att vara med. Kraftiga humörsvängningar, dryga kommentarer, kall helt enkelt, det är jag det. Jag är en kall egoist, dock en ganska stolt sådan.
Men jag kan fortfarande vara en kall egoist, mot samhället och allt lösfolk som man inte känner. Men mina vänner då? Jag borde inte vara kall mot dom, jag kanske till och med borde visa känslor. Men jag är så rädd, jag är så rädd för att jag ska berätta något och folk sedan använder det emot mig. Att saker sprids, jag vill inte bli sårad och ledsen. Därför undviker jag närkontakt. Det är lättare att inte behöva lita på någon än att lita på någon. Jag har så många tankar just nu att ni kan inte ens tänka er.

Nu ska jag låta dessa tankar vagga mig till sömns, godnatt!