3 år utan morfar
Idag, 5 oktober. Då var det tre år sedan jag satt på toaletten och grät efter mitt telefonsamtal med mamma. Jag försotd på en gång. Jag brukar inte svara i telefonen på lektionstid, men jag gick ut ändå, jag gjorde det och började gråta på en gång. Jag bara förstod, jag kände det. Min älskade morfar var död. Jag kan inte ens tänka på det utan att börja gråta. Jag saknar honom så otroligt mycket. Min älskade morfar, han var bäst. Bättre än alla! Han är borta. Jag förstod det inte på en gång. Vi var på sjukhuset och sa hejdå. Jag satt och höll honom i handen, sa på finska hur mycket jag älskar honom. Tänkte att han skulle förstå det extra mycket då. Det här är en hemsk dag. Men han hade inte velat att det skulle vara det. Han hade aldrig velat se mig ledsen. Jag kan inte skriva mer. Nu vet ni, min älskade morfar är borta. Jag saknar honom, tänker på honom och älskar honom <3 Min morfar. Hoppas du sover gott.
Alltså jag vet inte varför det blev med stora bokstäver när jag inte ens har det? Syns inte i själva inlägget heller. Jaja.
Kommentarer
Postat av: Lina
Alltså jag vet inte varför det blev med stora bokstäver när jag inte ens har det? Syns inte i själva inlägget heller. Jaja.
Åh, jag började grina när jag läste detta.