Jag drömde en sjuk dröm inatt, jag har aldrig tidigare drömt att jag dött men i min dröm dog jag. Jag ramlade ner för ett stup och hamnade på en klippa halvvägs ner för stupet, jag slog i huvudet och ögat så det forsade blod och jag tappade balansen och ramlade ner för resten. Jag ramlade handlöst ner på stenmarken och där låg jag. Livlös. Jag kunde se det själv...
Jag trodde att man inte kunna drömma att man dog, man brukar väl alltid vakna innan man slår i marken? Jag gjorde inte det. Och sedan var jag levande död, jag fanns inte men jag fanns ändå. Jag kunde se min familj och gå runt bland dom men för dom var jag död. Jag hann aldrig säga hejdå, det var hemskt. Jag såg min familj sörja och gråta och jag kunde inte säga vad jag kände, jag kunde inte berätta att jag älskade dom så mycket. Jag såg min Thim helt förkrossad, jag satt mittemot honom och sa att jag älskade honom. Han hörde inte, jag var ju död... Jag hann aldrig berätta för honom hur tacksam jag är för allt han gjort för mig, hur glad jag är över att jag träffat honom.
Det var då jag vaknade, jag vaknade av att jag grät, det är sant. Det var nog den hemskaste drömmen jag någonsin drömt. Hoppas att jag aldrig drömmer den igen, och hoppas att jag aldrig behöver dö ifrån dom jag älskar utan att få säga hur jag känner innan...