Idag var det 11 år sedan min farbror dog.
Min älskade farbror som var helt vild och galen, man blev så glad när han kom hem till farmor och farfar när man var där. Han lyfte upp oss i luften och snurrade runt oss och busade med oss. En gång när de var på besök här i Stockholm och vi var inne i stan vid en stor bro som var högt upp över vattnet. Vi stod där och tittade och vilade fötterna, jag nådde inte riktigt upp för att se över kanten så han lyfte upp mig, men jag blev jätte rädd. Sedan lyfter han mig över kanten och håller i mig, jag börjar skrika "Släpp ner mig, släpp ner mig!" och där står han med en seriös min och säger "Vill du att jag ska släppa dig?". Rädd var jag, men så fort jag fick fötterna på marken igen ville jag ha hans uppmärksamhet igen.
Han var en väldigt älskvärd människa, 11 år sedan, jag var 7 år gammal, eller nästan, jag var 6 år gammal på väg att bli sju. Jag var liten och fick inte så mycket tid med honom, men det jag kommer ihåg, det är bara bra saker! Han var så livfull, så busig och snäll kommer jag ihåg. Inte en sådan som glömmer bort de äldre barnen, som jag var van vid. Han såg mig också.