Jag har så ont. Jag vill spy upp allting jag har i magen, det gör så ont. Jag har tårar i ögonen och magen viker sig, jag håller om mina knän och trycker dom mot magen för att inte känna den. Men det känns. Jag blir såhär av stress, jag har stressad ända sedan jag kom hem. Jag stressade med att laga maten, jag stressade när jag åt maten, jag tog ut diskmaskinen samtidigt som jag svor åt mig själv för att jag inte kommit in i duschen ännu. Mamma kom hem med mat, frågade om jag kunde ställa in i kylen och fryser, jag vill inte vara oförskämd så självklart, det kan jag göra. Jag svär ännu högre för att jag är långsam. Jag stressar mig själv tills jag är på väg att bryta ihop, strunta i allt, sätta mig på golvet och bara sitta kvar där. Tårarna är i ögonen och jag springer till duschen, jag slänger av mig kläderna samtidigt som jag sätter på vattnet och borstar håret och skickar sms till Thim. "Förlåt att jag är seg älskling, jag skyndar mig!". Hinner knappt få av byxorna innan jag står i duschen, stress, stress. Jag får kväljningar för att jag nyss ätit och stressar upp allting. Hälften av maten kommer upp igen. Jag har lust att slå mig själv, nu hade jag ju lika gärna kunnat strunta i att äta?! Jag svär över att jag inte kom in i duschen tidigare, skyndar mig, hoppar ut, borstar håret hastigt, skickar sms till Thim "Hinner vi kolla på filmen älskling?" svaret blev nej, vi hinner inte.
Jag sjunker ihop på golvet. Varför stressade jag då? Varför fick jag så ont i magen och i hela mig, för ingenting? Varför spydde jag upp maten, för ingenting? Magen gör ondare än någonsin och jag känner bara... Fan. Jag orkar inte, jag orkar inte med mig själv.

Jag stressar alltid, det spelar ingenroll, jag pushar mig själv tills jag går sönder. Hela tiden, varje dag, för minsta lilla, och jag vet det. Men jag gör det ändå, jag kan inte sluta. Jag älskar stress, men jag hatar stress.