Som de flesta vet så är jag tillsammans med Thim och vi har ett distansförhållande. Många blir chockade över att det har fungerat och att det hålltså pass länge. Men jag måste bara säga att jag hellre har distansförhållande än ett vanligt om man kan säga så. Jag känner mig lätt instängd när jag är i ett förhållande, jag tröttnat otroligt snabbt på människor. Jag får panik och tänker att jag kan "få bättre". Ja, man får egentlgen inte tänka så säger någon oskriven regel, men jag gör. Jag känner mig som en fånge och drar mig undan. Jag vill kunna göra saker jag vill. Jag vill inte dela säng varje natt, jag vill inte behöva vara med en person flera gånger i veckan. Vilket man ofta är om man är kär, men när man har ett distansförhållande kan man inte ses. Man får åka till varandra på helgerna, ibland åker du, ibland åker han. Och när ni väl ses, då blir man extra glad, man har det extra bra. Sedan saknar man varandra, man längtar. Och ses igen. Kärleken blir starkare av ett distansförhållande. Dessutom måste jag få säga att det är roligare och bättre för förhållandet, man lär sig att lita på varandra och man lär sig att ta tag i problem på ett annat sätt. Om man bara ses kanske man inte sätter allting i ord. Man visar känslor med kroppen, men har man bara en telefon att prata igenom behöver man beskriva sina känslor. Man lär känna varandra på ett djupare sätt.

Att ha ett distansförhållande är inte så hemskt som folk tror, det är egentligen mycket skönare än att ha ett vanligtförhållande. Enligt mig, då.