När allt rasar

Jag är en av dom människorna som lägger alla problem bakom mig, jag vill inte vara ledsen för jag hatar att se mig själv bryta ihop. Jag blir sur på mig själv, jag är inte svag, jag får inte vara ledsen. Så jag lägger allting bakom mig och sätter ett leende på läpparna igen, det är jag. Jag har lagt fruktansvärda saker bakom mig, saker som jag knappt kommer ihåg själv. Jag övertalar mig själv att det aldrig har hänt, det var inte jag, det hände aldrig. Sedan är det så det är. Men när minsta lilla sak händer, minsta lilla, jag valde fel kläder, har dålig hy och Thim råkade låta dryg. Då kan allting brista, en sten från min mur faller, och då faller alla. Allt rasar och min mur är förstörd, allting kommer upp, hemska minnen som ingen borde få vara med om. Jag vill bli av med dom, men jag vet inte hur... Nu har halva muren rasat. Jag är ledsen.
Men det går över, för jag är inte den som är ledsen, jag är stark och inte svag.





Min Thim. Vad hade jag gjort utan min älskling? Jag vet inte hur jag hade varit nu om jag inte haft Thim i mitt liv, han är mitt stöd, han är mitt allt. Han har hjälpt mig igenom så mycket. Fått mig att påbörja att rensa alla hemska minnen, han har lärt mig prata om mina känslor, han gör allt för att jag ska förstå att det inte är mer än mänskligt att gråta och vara ledsen för något som hänt. Jag älskar honom för det. Thim är min bästa vän, den enda människan som jag litar på i hela världen. Jag vet att även om vi skulle göra slut och gå skilda vägar så skulle han finnas där för mig, det skulle inte spela någonroll. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta, min älskling. Hur hade jag klarat av min morfars död utan min Thim? Morfars begravning var en hemsk dag för mig. Jag kunde inte sluta gråta, jag kunde knappt kolla på kistan, hans bild på kistan... Jag börjar gråta så fort jag tänker på det.. Men efteråt, när man satt och åt, eller ja, jag åt inte, vem kan äta när ens morfar har dött? Inte jag. Folk berättade om honom, pratade om honom till mig och mina kusiner och självklart mamma och moster och mormor. Men när dom pratade till mig... Det var hemskt. Efter ett tag gick jag ut, satte mig på trappan och pratade med Thim. Hans morfar dog tre dagar innan min morfar, han visste hur jag kände. Han hjälpte mig igenom det. Han har hjälpt mig igenom så mycket. Jag är otroligt tacksam över allt han har gjort för mig och för att han alltid funnits där. Jag är otroligt tacksam...

Kommentarer
Postat av:

Jag tror att vi alla är så, speciellt i den här åldern när man kanske inte riktigt vet hur man bör hantera saker. Tror det kommer med tiden :)

2009-04-21 @ 17:29:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

  • Till bloggens startsida