Nu förtiden har så många problem med att de ska gilla sig själva, de ska vara nöjda med vilka de är och hur de ser ut. Man ska inte vilja vara "för smal" och man ska vara mullig och fin och gud vet vad.
Men vet ni?
Jag är en av dom, jag är en av dom som känner ångest varje dag, varje jävla dag känner jag på mitt fett, jag vill knappt gå förbi speglar och varje gång jag gör det hoppas jag att "Hoppas att jag bara inbillade mig att jag var sådär stor".
Det är som en sjukdom. Man fastnar i det.
Men jag är inte den som klarar av att banta (dessutom tror jag inte på bantning). När jag är ledsen så äter jag. Jag äter inte lite, jag äter allt jag får tag på "En kexchoklad kan ju inte skada, lite glass kan ju inte skada, en kaka kan inte skada, äh jag tar en till, jag mår ju så dåligt så jag är värd en till kaka."
Ni vet ju hur det är? De flesta av er i alla fall.
Bara för att jag bloggar betyder inte det att jag mår bra med mig själv och måste stötta er att tycka om er själva.
Jag tycker inte att jag är fin som jag är, jag hatar hur jag ser ut. Just nu hatar jag precis allt.
När man inte är nöjd med sig själv synd det på en, jag är olycklig. Det syns.
Man får inte den där glimten i ögonen, man får inte lystern i hyn.
Allt handlar om att må bra, gör man inte det syns det på en gång. Och vet ni? Jag har aldrig varit fulare än vad jag är nu.
Jag tycker inte ens att det är roligt att klä upp mig längre. Förut blev jag glad varje morgon jag vaknade och jag tänkte "Ååh vad ska jag ha på mig idag?" och satte glatt på mig kläder och mitchade och matchade.
Det är inte så nu. Nu är det mer "Vad ska jag sätta på mig för att dölja halva mig?".
Jag vet inte vad jag ska göra, jag kan inte banta, jag vill inte banta.
Jag menar, om man börjar kan man inte sluta, om man slutar blir man tjock.
Jag vill veta min hemlighet, hur gjorde jag i vintras? Hur lyckades jag vara så jävla snygg? Jag åt mer än vanligt, jag drack, det är inte bra? Dansade jag bort allting? Hur fan lyckades jag? Jag tänkte inte på det, jag tänkte inte alls på det, jag såg inte ens att jag blivit smalare. Det är för ens nu jag ser att jag var smal.
Folk sa det till mig, att jag var så smal, men jag såg det inte, jag kollade på mig själv, skrattade och sa "så här har jag väl alltid sett ut?"
Det sjuka är att då tränade jag inte, jag åt och drack hur mycket som helst.
Nu tränar jag, FÖRSÖKER tänka på vad jag äter (Detta fungerar dock inte så bra) och jag är dubbelt så stor nu?
Hur fungerar det?
Jaja, jag ville bara berätta att alla mår inte bra. Klart man inte gör, man vill alltid vara lite smalare, lite snyggare.
Jag har väl egentligen ingen bra poäng med det här.. Vilket jag brukar komma fram till, men hela den här skiten har sabbat min personlighet också, jag är knappt glad längre. Eller nej nu ska jag väl inte överdriva, känns bara som så nu.
Nu tänker jag sluta skriva för jag kommer ändå inte fram till något.
