(Lugna nu, vi ska absolut inte ha bebis nu)

Men ja, han försöker övertala mig, jag vägrar, än så länge. Jag har alltid tänkt mig en barn-löst-liv.

Jag vill inte förstöra min kropp, jag vill inte förstöra min karriär och jag vill helt enkelt inte förstöra mitt liv.

Jag menar, om man väl blir gravid så måste man offra allt, man kan inte flytta runt hela livet, man kan inte göra vad fan man vill. Vara var man vill när man vill. Man måste ha koll på en annans liv. Dessutom, hur ofta är barn tacksamma?

Jag vägrar offra mitt liv och min kropp för en otacksam jävel!

Hur ofta har man bra stunder med sina barn? Typ hälften av tiden?

Jag var sjukt jobbig en period, fyfan. Jag hade kastat bort mig själv på en gång om jag var mina föräldrar! Otacksam var jag! Och ung och dum! Fyfan...

Jag gillar inte ens att ha folk hemma hos mig, jag gillar att vara ensam och bara ta det lugn. Så ska man ha en unge resten av livet som är på en hela tiden. Blä! 

Skulle kunna tänka mig att vara med Thim resten av livet, trots att han nog är jävligt jobbig att bo med ;)

Nej, jag skulle älska att bo med min älskling! Jag vill till och med flytta ihop med honom. Men nu är det distans förhållande, vilket är helt underbart enligt mig. Klart jag saknar bebis men vafan, det är ju skönt!

Dock kanske jag, kanske jag till och med kanske skulle kunna skaffa en bebis med Thim. Men kom ihåg, bara kanske!

Hur tänker ni när det kommer till det här med barn?