"Han är borta Mathilda, han är död".

Mamma grät, jag grät, jag kunde inte sluta. Min morfar, min älskade morfar, han var borta nu, han fanns inte längre. Vi la på, mamma var tvungen att ringa någon annan. Jag satte mig på golvet på toaletten, chockad. Jag grät samtidigt som jag inte fick fram något. Bestämde sedan att gå tillbaka, ta mina saker och gå hem, men när jag kom tillbaka till klassrummet såg alla att jag var ledsen, de frågade vad det var och då brast det, jag grät. Sara kramade mig och jag bara grät, tog mina saker och gick hem. Den sorgen morfar, den går inte att förklara. Att inte få se dig igen...

Jag kommer ihåg när du låg på sjukhuset, första gången jag kom dit... Resten av familjen hade varit och hälsat på dig två gånger redan men jag hade inte hunnit komma dit ännu. Du hade en släng i halsen och kunde inte prata, men är du såg mig, jag såg lyckan i dina ögon, du sträckte ut händerna och började gråta. Jag kramade om dig, du försökte prata, du försökte så mycket, men det kom inga ord. Du började gråta ännu mer... Jag satt och höll din hand i flera timmar. Det var så svårt att se dig sådär morfar.. Jag önskar dig tillbaka, du var egentligen för ung för att gå bort. Men allting har sin mening, är det inte så? Du hade det inte bra den sista tiden, men jag höll tummarna varje dag för att du skulle bli bättre, att du skulle få komma hem igen. Det blev aldrig så... Du har det bättre nu, eller hur?

Det var en fredag du lämnade oss, under helgen fick vi komma till sjukhuset och säga hejdå. För att få ett avsked, vi stod runt dig och sa hejdå. Sedan fick jag sitta en stund själv med dig. Jag la min hand på din, precis som när du var vid liv.. Jag hoppades på att du fortfarande kunde känna det.. Jag berättade för dig hur mycket du betyder för mig, hur mycket jag älskar dig... Det var svårt.

Begravningen... Det svåraste? Jag vet inte, allting var svårt... Men så fort vi kom in där, när jag såg din bild på kistan, från det ögonblicket vred sig magen. Du är verkligen borta, jag grät och slutade inte på att bra tag. Jag grät hela tiden, lämnade mitt brev till dig på kistan.. Du var så fin, var de tvungna att ta dig ifrån oss?

Minnesstunden var svår. Folk höll tal och talade rätt till mig, hur mycket min morfar älskade mig. Jag klarar inte av sådant. Jag gick ut och satte mig, i vinterkylan. Jag pratade med Thim. Jag klarade inte av att vara där inne med alla...

Men morfar, du vet väl att jag saknar dig? Du vet väl hur mycket jag älskar dig? Du kommer alltid finnas i mitt hjärta, vad som än händer.