Jag har sjukt svårt för att hålla kvar vänner. Samma sak med mina föräldrar, jag ser alltid en baktanke med att någon vill vara vän med mig. Jag undrar varför de vill bli det och vad de möjligtvis skulle tjäna på det.

Sedan efter ett tag släpper jag dom, jag orkar inte höra av mig och så vidare. Jag är så dålig! Men jag skyller på mamma och pappa helt enkelt! Detta händer när jag inte är medveten om det, märker det kanske ett halvår efter och då blir det liksom "hoppsan där tappade jag den också!". Sedan är jag alltid rädd för att höra av mig till folk, det känns som om de inte skulle vilja prata med mig och sedan vet jag inte vad jag ska säga. Sen vill jag inte ta upp vänskapen igen eftersom att jag inte vet vad vi ska prata om när vi väl träffas... 

Sån är jag! Då vet ni det!