Jag har tänkt...

Ska alla vänner man har vara riktiga vänner? Finns det någon som har enbart äkta vänner eller är det så att alla har några svart får i sin vänskapskrets? Jag har lärt mig en sak av att flytta till bålsta. Jag träffade Marie.

En gång när vi fixade oss tillsammans, eller ja, hon fixade mig som vanligt så kom jag att tänka på en sak.
Marie bryr sig om att om jag ser bra ut, hon ger mig tips, hjälper mig att fixa mig och lägger ner massa tid på att hjälpa mig.
Jag har aldrig varit med om det förut, annars är det alltid så att andra vill se bäst ut, de ger inga tips, ge ger inga råd.
Även när man själv vet att man ser förjävlig ut och så frågar man sin kompis så säger den ändå att man ser bra ut.
Var fan tog ärligheten vägen?

Och när vi ändå pratar om att folk vill se bäst ut, detta gäller inte bara utseendet, detta gäller allt, precis allt.
Folk är så giriga att de berättar saker om sina kompisar som ingen egentligen behöver veta. De berättar uppet deras brister, bara för att de ska se bättre ut i andras ögon.
Varför? Jag förstår inte? Är de verkligen så besatta att de pratar bakom ryggen på deras bästa vänner. Eller jag kanske inte borde kalla det bästa vänner, eller är det såhär världen ser ut? Är det så vänner beter sig? Eller har jag bara hamnat i fel sällskap?

Jag kan ge er ett exempel. Jag och en vän var hemma hos en kille som min kompis bara pratat med på internet och mobilen innan. Vi satt och pratade och kom in på utbildningar. De frågade var vi gick o.s.v, hon svarade och jag sa att jag gick Samhällslinjen, med inriktning Juridik.
Då var detta egentligen en lögn eftersom att jag inte var säker på att jag fick börja där, men när jag pratade med skolan lät de enbart posetiva så egentligen var det ju ingen lögn.
Eftersom att denna kompis går en linje som är mer avslappnad, hon går liksom inte sam eller natur så ville hon genast berätta att jag hade dåliga betyg för att få sig själv att framså sig som bättre.
Dock började pojkarna prata om annat och uppmärksammade inte det hon sa. Skönt tänkte jag, jag blev besviken på min kompis, men jag är van.
Hon berättar alltid de dåliga sakerna med mig när vi träffar nytt folk. Hur som helst, jag tycker inte att nytt folk behöver veta sådant om mig, varför är det nödvändigt?

I alla fall, jag andades ut, mina betyg är inte något jag är stolt över. Att jag slarvade bort ett år ångrar jag stort och jag går om skolan med egen vilja, jag skulle kunna välja att gå tvåan och tenta av ettan samtidigt. Det vill min skola att jag ska göra, men jag vill göra skolan ordentligt, jag får skylla mig själv.

Jaja, sedan var det inte mer med det. Tills nu. En av killarna vi var med berättade precis för mig att han och min kompis pratat på msn, de hade knappt hunnit säga hej innan min kompis började berätta om mina betyg. Hur dålig jag är i skolan, hur osmart jag är. Bara massa skitsnack.

Jag menar, va? Liksom, vad ska man säga? Jag är mållös.. Hur kan en människa vara så beroende av att se bäst ut framför andra? Varför måste man få sin kompis att framstå som sämre? Blir hon lycklig då?

Gud vad jag skriver, nu får jag ge mig. Jag är bara så besviken helt enkelt..