På Fredag var det ett år sen Morfar dog.. Hur kunde det gå så fort? Det känns som det var alldeles nyss man sprang på sjukhuset och var lika orolig varje dag, det känns som det var igår som mamma ringde och berättade att Morfar dött.. Jag kom på att jag bara hälsat på honom typ två gånger om man inte räknar med begravningen, på ett helt år! Det är i och för sig ganska svårt att bara åka och hälsa på liksom, eftersom att det är i Västerås men ändå.
På Fredag ska vi hem till mormor och sen ska vi ut och äta middag, men jag vill inte, jag vill verkligen inte följa med. Jag vill inte sitta med massa ledsna människor runt mig, jag hatar det. Men det känns så respektlöst att inte följa med, då kommer mormor bli jätte besviken, men jag gör hellre det som känns bäst om jag ska vara ärlig.. Jag är egoistisk så jag ska försöka få stanna hemma, annars låser jag in mig någonstans och tänker varken kolla eller prata med någon.
När vi var på den där minnessaken direkt efter begravningen blev jag helt galen, folk överallt som var ledsna och blablabla, jag höll på att bli galen på riktig, jag känner mig så sjukt obekväm i såna situvationer..
Jag satt utomhus hela tiden och pratade med Thim..

Jag har fortfarande inte gått till Antons grav, jag vågar inte på något sätt..
Men nu orkar jag inte tänkte på sånt här längre, jag ska fortsätta plugga om det där JÄVLA miljöpartiet. Bye