"Jag vet inte vart jag har dig längre" Är det du eller jag som ska säga det där? Det känns som allting mellan oss är förstört nu, jag litar på dig men är samtidigt tveksam på om jag kan göra det. Du har gett upp hoppat på att lita på mig igen. Jag har nog gett upp hoppet på att vi kommer få den vänskap som jag alltid velat ha med dig, en bästavän. Du har alltid varit min bästa vän och samtidigt så mycket mer än så, men allting är så tveksamt så jobbigt nu. Jag vill en sak men samtidigt så vill jag inte det och vill motsatsen, känslorna för dig är så starka så jag inte vill förlora dig, allting blir så tomt utan dig. Även om vi aldrig pratar om någonting vettigt utan bara skit så saknar jag det, att bara kunna ringa någon och snacka skit, vi kan prata 8timmar varje dag hur länge som helst och fortfarande ha någonting att prata om, det tar aldrig slut, du är den enda i världen som orkar lyssna på allt jag har att säga. Allt det där struntpratet som bara måste komma ut ibland. Du har varit den enda som orkar lyssna på det. Visst finns ju tjejkompisar också som man kan prata med men det är inte samma sak som med dig..
Jag bestämde mig för att inte sakna dig, trodde att det skulle bli lätt, men vet du?
Det är hur jobbigt som helst, jag har varit på väg att ringa dig flera gånger bara av en vana. Men även om du flyttar hem igen, kommer allt bli som vi alltid önskat då? Jag tror faktiskt inte det.
Jag har gett iväg ett löfte som gör att vi inte kommer kunna träffas så ofta och så vidare. Även om du är den där bästa vännen som alla alltid letar efter och vill ha, jag har dig, eller hade.
Jag blir bara så förvirrad av allt det här, ingenting är som det ska.. Eller är det just vad det är?