För några dagar sen fick jag frågan "tror du att någon läser din blogg?" Jag behövde inte tänka utan svarade direkt "nej det tror jag faktiskt inte". Självklart tror jag att någon kanske tittar in den någongång sådär bara för att man inte har någonting att göra eller liknande.. Jag tror faktiskt inte att någon läser den regelbundet, fast det har jag ju självklart ingenaning om..
Och sedan fick jag ju självklart frågan "varför skriver du blog om du ändå tror att ingen läser den?" Jag skriver för att jag tycker att det är kul. Ända sen jag var liten har jag tyckt att det är roligt att skriva, mina berättelser i skolan i typ 3:an blev anldrig klara för jag hade så mycket att skriva, kunde bli 5sidor och fortfarande inte vara klart, för att gå i 3an är det ganska mycket med 5sidor, tycker i alla fall jag.
Och uppot i lite högre ålder så har jag också skrivit, dagbok bland annat och så vidare.
Saken är den att jag som många andra människor har mina gamla mörka sidor som ingen egentligen vet om.
Under den här tiden, som faktiskt var väldigt svår så har jag liksom fått "sår" som jag går och bär på, under den här tiden lärde jag mig att inte lita på någon, inte prata med någon, för man visste aldrig vem som var på ens sida eller på andras sida, dom människorna som helst ville mig ont. Jag pratade alltså inte med någon, kanske mig katt Kurre (haha).. Men inte med en annan själ. Självklart mår man ju ännu sämre av detta.. Men då började jag skriva blogg, en hemlig blogg om alla mina problem och alla människor i min närvaro, för det finns ju fel på alla människor, jag kan iallafall hitta fel på alla. Det här fick mig att må bättre, att få av sig tyngden av allting. Så det var därför jag började skriva blogg, sen nu skriver jag ju inte om mina problem, vet inte om det är för att jag faktiskt inte har några alls just nu. Mitt liv är liksom perfekt, det bara flyter på och jag är lycklig som aldrig förr. Att skriva det är liksom bara en sak man gör, så egentligen vet jag nog inte direkt varför jag skriver blogg..