finns det någonting värre än just begravningar? om det finns det så vill jag inte komma inärheten av den sortens hemskhet, den här begravningen var nämligen det värsta som hänt mig, värre än all annan smärta. Att gå upp mot kyrkan, det var tungt, att komma in i den, att se kortet på morfar stå på kistan. Min mage knep sig, det blev en klump i halsen, gick och satte oss längst fram. Jag satt och skakade, pappa höll om mig, men jag kunde inte sluta skaka.. Hemskt, det är ju egentligen ett väldigt milt ord för det här. Att sitta där, se en kista, så många blommor, men kortet på kistan, kortet på dig, du som dött. Det var milt sagt hemskt. Att överhuvudtaget se på kistan, var en känsla för sig. Jag höll blicken ifrån kistan, eftersom att när jag kollade på den så blev gråten kraftigare än vad den varit tidigare. Jag satt där och skakade och grät som aldrig förr, medans prästen pratade, på både finska och svenska. Känslan var så obeskrivligt jobbig. Jag fick iallafall mitt sista hejdå sagt, genom att lämna mitt brev på kistan. När vi sedan gick ifrån kyrkan till ett annat hus, minnesstund, är det så det heter? Gud så hemskt, jag hatar att vara ledsen runt människor, jag satt och kollade på medans alla åt och lyssnade på alla saker som prästen hade att säga. När hon sedan pratade rätt till mig och berättade vad morfar känt och så vidare, klart jag börjar gråta. Och gråta framför människor är inte det roligate, tycker jag. Allting var så fint. Men när hon hade pratat klart, prästen alltså. Gick jag ut och satte mig på en bänk, det var cirka 2grader ute, men det gjorde mig ingenting. Att sitta utomhus och rensta tankarna har aldrig varit så skönt som just då.. Satte på mobilen efter ett tag och den enda jag pratade med under den dagen, om just begravningen, det var med Thim. Han var med om samma sak en vecka tidigare, och det var så underbart skönt att ha någon som visste och förstod då. Måste tacka dig, Thim. För att du alltid finns där och alltid förstår mig. Kommer tillexempel ihåg förut, vi satt varje natt i en vecka i sträck och pratade i telefonen, från kanske 11, till 6, en gång till och med 8 på morgonen. Det är egentligen ganska skumt hur mycket vi har att säga till varandra. Att ha så mycket att prata om, men det är också så himla skönt, skönt att bara ha dig där, du måste vara den bästaste vännen jag haft. Vi har känt varandra sen, innan April? jaja, tack iaf Thim. du gjorde den här hemska dagen enklare att ta sig igenom.

Nu vill jag bara be om en sak, skriv nu inte till mig "jag vet hur det känns, min blablabla dog när jag blablabla" visst, någon jag höll kärt har dött, men det betyder inte att jag vill höra om era döda. tack på förhand."